Välkommen hit!

Jag kan knappt tro att det är sant. Att jag nu skapat en hemsida och där blogg finns på samma ställe. Som ett nytt kapitel som smälter samma med mitt yngre jag. Jag startade min första blogg när jag var 13 år gammal och bloggade regelbundet fram tills mitt andra barn var ungefär ett halvår. Därefter blev det endast månadsuppdateringar fram till han fyllde 1 år. Därefter ingenting. Januari 2022 var sista gången jag skrev ett inlägg på bloggen. 2009-2022. Så jag bloggade lika många år som jag var gammal när jag startade.

Och nu är jag här igen. Skrivandes på ett blogginlägg. Jag minns tillbaka efter pauser jag haft från bloggen hur ovant det var att börja skriva ett inlägg igen. Hur skriver man? Vad skriver man om? Ni kan förstå ovanan jag känner nu då. Det enda jag skrivit har varit i min dagbok. Så risken finns ju, att det här blir alldeles för privat haha.

Anledningen till att jag skriver precis just nu då? För att sätta mig i rätt tillstånd och sinnesstämning för att kunna titta på min hemsida utifrån mitt varför och därmed skapa den därifrån. Jag vill att den här platsen, som en drömmig vision, ska vara en destination där man kan sänka axlarna. Se att allting inte är perfekt. Som ett kvitto på att allting är precis som det ska, i det du känner. Du är inte perfekt. För det är ingen annan heller. Se här. Eller.. så är du just perfekt. Precis så som du är. Precis som alla är. I sitt unika sätt att vara, bidra. Se på bilderna. Jag vill att du ska känna dig mänsklig och att det är okej och min förhoppning är att du efter en stund till och med ska kunna se att det är vackert. Att känna, genom bilderna och texterna, hur otroligt vackert livet är. Det äkta livet. Det glada, mysiga, busiga och lika mycket kunna känna det i det jobbiga, sorgliga, arga. Och varför inte i alla de där känslorna som inte är lika kontrastfulla? Som... förundran, nyfikenhet, koncentrerat eller tillfreds.

Jag känner mig pirrig på mitt varför och kanske framför allt att fota för att försöka förmedla det i bilder. Det gör mig varm i hjärtat, att för första gången känna att jag verkligen har ett fint syfte i världen. Att jag kan hjälpa människor. Och det känns otroligt lyxigt att jag samtidigt kommer att hjälpa mig själv. Läka mitt inre barn. Som skapade sina överlevnadsstrategier i prestation, perfektionism och people pleasing vilket gjorde att jag tappade bort min grundtrygghet till mig själv. Men nu är jag vuxen och behöver inte de strategierna längre. Däremot vet alla som gjort ett inre jobb, att det inte bara är att inse det och släppa det. Alla stunder, minnen, situationer, dialoger och uppmananden är på ett sätt jag idag. Så att ändra på det, kräver att jag programmerar om allt det som min hjärna och kropp tror är fullkomligt sant idag. Och det sker inte i en handvändning. Det kräver mod, observation, medvetenhet och styrka. Att aktivt välja något annat, och som till en början känns som att man går emot allt man vet och (hjärnan) tror på.

Är du med mig?

Tillsammans kan vi göra det här till en plats där det är okej att vara precis så som man är. Som individ och som familj. En plats där vi inte gör eller visar upp det som andra vill se, utan dokumenterar det som faktiskt är oss. Med näsor som behöver snytas. Tårar för att man inte fick som man ville. Pannan mot väggen för att andas igenom frustration. Spidermandräkt i skrikig röd och blå. Leenden som tar fram både skrattrynkor och tårar i ögonen. Blundades med djupa andetag för att hantera otillräckligheten. Kramar. Tröstande. Pussande. Stök med färgglada leksaker över hela golvet och smutsig tvätt under bordet. För vi är trygga och fria till att välja precis vad vi vill.

Moa Håkansdotter